26 år efter debutboken ”Det finns annan frukt än apelsiner” ger sig Winterson åter i kast med sin uppväxt hos en fattig adoptivfamilj. Mamman är deprimerad, elak och drivs enbart av sin religiösa övertygelse. Den unga Jeanette blir utelåst på trappan, får inte läsa böcker och – framför allt får hon inte bli kär i tjejer.

I den här boken resonerar författaren med sig själv, utan bitterhet, hur uppväxten präglat hennes liv och vuxna relationer, till exempel svårigheten att lära sig att ge och ta kärlek. Hon beskriver sina känslor av utanförskap som adopterad och sökandet efter rötter. Och kärlek. ”Det är aldrig för sent att lära sig älska. Men det är skrämmande”. 

Boken är en hyllning till böcker som något att hämta kraft ur, som barn och ung läste Winterson böcker i smyg. Hon är inte bitter över sin hemska uppväxt – hon skriver att den gjorde henne till författare. 
  Som alltid hos Jeanette Winterson finner jag en del svar på livets stora frågor.