Kvinnor är fortfarande ovanligt inom räddningstjänsten. I början av veckan skrev Kommunalarbetaren om räddningstjänstens #larmetgår. Ett upprop fullt av vittnesmål om sexuella trakasserier och en arbetsmiljö där många drabbas av sexism. Men till skillnad från de flesta andra upprop som kommit i kölvattnet av #metoo så är det här inte underskrivet med namn.

– Vi kan inte det. Vi är alldeles få, säger en av dem som organiserat uppropet.

Hon är en av de 195 kvinnliga heltidsbrandmännen i Sverige och vill inte ens att vi använder hennes förnamn.

– Mest för att jag inte vill att man ska gå på någon annan med samma namn. Jag har det ganska bra där jag är just nu.

LÄS OCKSÅ: Här är vittnesmålen i #metoo

Hon berättar att reaktionerna på deras vittnesmål varit väldigt olika.

– På vissa håll har kvinnor fått det jättetufft. Det är män som tycker att vi har det väl bra här och ställer dem till svars för vittnesmålen. På andra håll har cheferna gått ut och tydligt stött uppropet och sagt att det här måste vi ta tag i.

Bland vittnesmålen i uppropet finns berättelser om allt från regelrätta våldtäkter och tafsande till att manlig personal använder porr för att testa kvinnliga kollegor eller kommer med sexistiska kommentarer. Som i många andra mansdominerade branscher är det vanligt med en hård jargong mot kvinnor.

– Det är den kulturen vi måste ta tag i. Bara en sådan sak som att det inte borde vara ok att springa omkring naken, säger hon.

Flera av vittnesmålen handlar om kvinnliga brandmän som blivit utsatta av nakna manliga kolleger med kommentarer som att de behöver se lite kuk för att veta sin plats eller hånskrattar när de blir ombedda att skyla sig.

– Missförstå mig inte. Vi ser varandra i underkläder hela tiden när vi byter till larmställ eller tränar och jag har inget problem med det. Men ibland används nakenheten som makt och då blir det fel. Sedan om man inte får stöd hos sina chefer och kolleger utan de ser personen som man utsätts av som en skön och rolig snubbe som har alla bakom sig. Då blir det svårt att reagera.

Hon menar att det kan vara en orsak till att kvinnor väljer andra arbeten efter en tid.

– Det är vanligare nu än förr att yngre brandmän byter arbete efter ett tag. Men kvinnor tar det lättare steget att sluta i den här miljön.

Många av vittnesmålen handlar också om att kvinnor får höra att de inte är välkomna i yrket eller att de är för svaga att lita på vid insatser.

– Det är komplext. Vi har i alla år fått höra det där. Men nu har det funnits kvinnor på stationer länge och det fungerar. Samtidigt ska vi lita på dem som kränker oss hela tiden. Det handlar inte bara om att trivas på jobbet. Det är mitt liv jag ska lägga i deras händer.

Hon menar samtidigt att det ser olika ut på olika stationer över landet.

– På de ställen där de aktivt arbetat med de här problemen har det blivit bättre och där finns det också fler kvinnor i personalen. Det måste till en förändring på fler ställen, säger hon.

Sedan uppropet kom har flera räddningstjänster, MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) samt nätverket Kvinnor Inom Räddningstjänsten ställt sig bakom det.

Närverket hade sin senaste träff i oktober. Då visade en enkät att 57 procent av deltagarna ibland funderade på att sluta. Mona Hjortzberg är ordförande i nätverket och tycker att #larmetgår är positivt.

– De här frågorna har funnits med sedan de första kvinnliga brandmännen utbildades 1997. Många har inte velat anmäla eller synliggöra det för att de är ensamma på sina arbetsplatser och då har vi respekterat det. Därför är det bra att uppropet lyfter frågan på det här sättet, säger hon som arbetat som brandman i tjugo år.

Hon menar att det blivit bättre i räddningstjänster som satsat på att utbilda personal.

– Det här är en ledarskapsfråga. Det krävs att chefer i alla led tar tag i det tillsammans.

Också Lenita Granlund som är andre vice ordförande för Kommunal menar att det måste till en förändring.

– Jag välkomnar att tystnadskulturen bryts. Det har varit en ”lite får man tåla”-kultur inom räddningstjänsten. Kvinnor som sagt ifrån har fått höra att ”inte är det så farligt”. Men det är inte ok. Det är nolltolerans.

Hon menar att just att bryta tystnaden är ett steg till förändring. Men det handlar också om att förändra det systematiska arbetsmiljöarbetet.

– Arbetsgivaren är skyldig att arbeta med arbetsmiljön. Gör den inte det så måste skyddsombuden driva på. Där har vi en viktig uppgift att utbilda och ”klä på” våra skyddsombud mer så att de klarar det. För tio-femton år sedan var hot och våld på samma sätt ingenting som det pratades om. Det ser annorlunda ut i dag. Det handlar om att medvetandegöra alla om frågan, säger Lenita Granlund.

Men om skyddsombudet tillhör dem som inte tar frågan på allvar?

– Det handlar om utbildning. Kulturerna måste förändras.