Vila-gruppen ger trygghet när livet tar slut

Solen faller in genom fönstret. Försiktigt ger under­sköterskan Nina Kvant nagelbandsmassage. Beröring ger trygghet. Den som känner vårdtagaren kan tolka om ett litet tryck är tecken på smärta eller ångest.
Vila-gruppen vårdar dem som inte har långt kvar, ofta har läkare bedömt att det handlar om tre månader. Många är cancerpatienter, medelålders och äldre. De flesta vårdas i hemmen. På Billingshälls äldrebonde i Käv­linge finns också tre gästrum.
Ofta kontaktar distriktssköterskan Vila-gruppen.
– Vi kommer in som en stödkontakt, hjälper till med dosetter eller duschning. Sedan blir det mer, berättar vårdbiträdet Lena Olsson som byggt upp verksamheten tillsammans med Nina Kvant och två andra.

Bara tanken på att Vila-gruppen ger vård vid livets slut gör att många är avvaktande. Men efter det första besöket brukar det bli fler. Vila-gruppen arbetar tillsammans med hemtjänsten, mest gäller det rapportering.
– Vi gör inga hemtjänstsysslor, vi ägnar oss åt dem som är svårt sjuka och deras familjer, säger Nina Kvant.
Vila-gruppen arbetar över hela kommunen och samarbetar med olika team av sjukgymnaster, arbetsterapeuter och distriktssköterskor. Listan med delegeringar är lång. Stöd kan ges till personal på olika gruppboenden.
För människor i kris är samtal i lugn och ro viktigt, att det finns tid att lyssna. Är ett annat besök inbokat ringer man kollegan som tar det. Ambitionen är att vårdtagaren ska möta så få ansikten som möjligt. Därför undviks vikarier, arbetstiden är flytande.
– De anhöriga ska få samma omsorg och omtanke som den som är sjuk. Vi ska inte lämna någon som är ledsen, vi ska sitta kvar vid köksbordet, säger Nina Kvant.

De existentiella frågorna sätter samtalskonsten på prov.
– Jag kan vara rädd att säga fel ord, frågorna om livet har man inte alltid svar på, säger Nina Kvant.
I de situationerna brukar undersköterskan Christel Emmertz bolla tillbaka och fråga vad de själva tror.
Ofta har de själva en teori som de vill få bekräftad.
För Christel Emmertz är det viktigt att veta var hon själv står inför döden.
– Jag har en gudstro och tror på ett liv efter döden, det är viktigt för min trygghet. Annars hade det varit svårt att jobba här, säger hon.
Oavsett vad kollegorna tror på instämmer de i att det är viktigt att ha en egen trygghet.
Nina Kvant konstaterar att man inte får vara rädd för döden. Något som många inom vården är, visade en enkät innan verksamheten startade.
Själv sökte hon jobbet för att hon kände sig otillräcklig efter varje dödsfall i arbetet på en ­vårdavdelning.
Det är särskilt krävande när vårdtagarna är medelålders och har yngre barn. Arbets­kamraterna har stöd av varandra, chefen och en präst som ger handledning.
Återkommande fort­bildning ges också.
Alla i gruppen tycker att de får mycket tillbaka av vårdtagare och anhöriga.

Men döden gör ont. Avslut är viktigt för alla, för personalen är det viktigt att vara med när livet tar slut. Kanske sitter de på en stol och nickar bekräftande till anhöriga för att ge trygghet.
– Efteråt kan vi tända ett ljus, samtala, dricka kaffe och hjälpa till med kläder, säger Nina Kvant.
Att få knyta ihop påsen, som hon säger, är viktigt för att kunna gå vidare. Om någon kollega följt vård­tagaren, och inte är med vid slutet, kontaktas den.
Någon vecka efteråt ringer Vila-gruppen de anhöriga och gör ofta besök, på årsdagen skickas ett kort. Något som är viktigt både för anhöriga och personal.

| Foto: Gisela Svedberg |