Frida Kempffs första film i långformat är en alldeles lysande dokumentär. Under en vinter får vi följa ett kanadensiskt vårdteam som jobbar med gravida utsatta kvinnor. En väntar sitt åttonde barn, samtidigt som hon kämpar mot suget efter crack. En annan tvingas bort från sitt livs första riktiga hem av en våldsam man. En tredje föder sitt barn men måste lämna det ifrån sig, medan en fjärde så smått vågar drömma om något som liknar vanligt familjeliv. Hela tiden är Frida Kempff där med sin kamera. Hon kommer nästan osannolikt nära.

 

TÄVLING: Vinn biobiljetter till Vinterboj

 

Smutsgrå fasader. Skyskrapor i dimma. Långa korridorer med lysrörssken. Filmens Toronto är en kall plats, men en plats där det faktiskt finns skyddsnät som fångar upp den som faller. Vanliga tv-journalister är mest intresserade av att rota där samhället har svikit. Frida Kempff skildrar istället något som fungerar. Socialtjänst, fosterfamiljer, vårdpersonal. Alla finns där för kvinnorna och stöttar till 100 procent. Temat inbjuder till att frossa i misär, men Vinterboj känns snarare hoppfull.

Närmast kommer vi ett par av teamets sjuksköterskor. Frida Kempff sätter ingen hjältegloria på dem, deras arbete får tala för sig självt. De pratar i telefon, försöker lösa problem, kör runt på stan, knackar bekymrat på lägenhetsdörrar som inte öppnas. När det går bra gläds de med sina klienter, när det går dåligt sörjer de. Alltid stillsamt, alltid utan åthävor. Framför allt lyssnar de, utan att döma. Det är en sällsynt fin bild av oförställd medmänsklighet.