En av de som snabbt var på plats och såg vidden av terrorattacken den sjunde april förra året är brandförmannen Robert Kaattari.

Han arbetar på Östermalms brandstation och kom fram till olycksplatsen bara fem minuter efter att det första larmet kommit in till SOS Alarm. Då hade varken polis eller ambulans hunnit dit än.

– Det var väldigt rörigt och smått kaotiskt. Det var svårt att ha en bild av vad som egentligen hänt i början. Att en lastbil kört över folk var uppenbart men hur långt han hade kört eller hur många han kört över, det visste man ju inte. Och så var det skärrade och panikslagna människor med stort hjälpbehov, det låg skadade och avlidna människor på gatan, berättar Robert Kaattari.

 

LÄS OCKSÅ: De hjälpte offren efter terrordådet

 

Han har arbetat som brandman i 20 år och är van vid att befinna sig på olycksplatser. Men det som var speciellt med händelserna på Drottninggatan var att det var en så stor olycksplats, att de inte visste hur stor den var och om det skulle inträffa fler attacker.

– Har han kört en kilometer eller hur långt har han kört, det visste vi inte och det var jobbigt. Och just att man förstod att det handlade om någon som ville folk illa och då kände man att det kanske fanns en hotbild mot oss alla. Särskilt första halvtimmen-timmen var det så. Man är inte så van vid att se sig om så att ingen skjuter en eller att en bomb ska aptera, säger Robert Kaattari.

Flera av Robert Kaattaris kolleger försökte rädda livet på den man som varit på Drottninggatan med sin sexårige son, men lyckats knuffa undan sonen. Efter en stund bankade personal som låst in sig i en butik på rutan och ville att han skulle komma dit.

De hade tagit hand om en liten pojke som sa att hans pappa var där ute, och personalen befarade att det var den man som låg svårt skadad utanför. Robert satt med pojken i butikens källare ungefär en halvtimme och försökte erbjuda lugn och trygghet. I förhöret framgår att pojken sade att han hade ont i hjärtat och frågade ”Hur kan man ha så här ont i hjärtat”. 

– Det var jobbigt. Jag blev ledsen för hans skull. Det låg ju en avliden kvinna bredvid pappan och ett tag trodde jag kanske att det var hans mamma. Då tänkte jag att i värsta fallen är den här lilla killen föräldralös. Men så var det som tur var inte.

Pojken berättade efter en stund för Robert vad hans pappa hette. Då kände Robert att han behövde veta säkert om det var mannen som låg utanför butiken.

– Jag gick ut och då hade killarna slutat jobba med pappan. Han var dödförklarad av en civilläkare som fanns där på plats. Jag hittade plånboken och hans legitimation och såg att det var han, det stämde med namnet.

Robert blev ledsen, men berättade inte för pojken om pappan. Det kändes som helt fel sak att göra. Efter att ha tagit hand om pojken ytterligare en stund ordnade han så att ambulanspersonal kom och hämtade honom.

– Jag satt med en stund först, för han hade fått en viss kontakt med mig så han kände sig nog lite tryggare med mig på något sätt.

Därefter var det bara att fortsätta jobba. Robert och hans kolleger gick runt i butikerna för att leta efter skadade och hänvisa folk vidare till Centralbadet där det upprättats en kriscentral. Vid 17.30-tiden på kvällen hade han jobbat klart och åkte till Täby brandstation där alla som varit med i insatsen hade debriefing fram till 23-tiden på kvällen.

– Det var riktigt bra att det gjordes direkt. Vi pratade bara igenom det som hade hänt, var och en.

 

LÄS OCKSÅ: ”Jag hade inget skydd över huvud taget”

 

Den första tiden efteråt tänkte Robert Kaattari en hel del på pojken. För några år sedan var han själv med om att hans barn förlorade sin mamma, så det kom extra nära. Han tänker fortfarande på pojken ibland, men säger att han inte mår dåligt eller har behövt extra stöd efteråt.

– Men det är klart att vissa grejer kommer man alltid bära med sig och komma ihåg och det här kommer ju bli en sådan grej.

Robert Kaattari tycker att insatsen på Drottninggatan fungerade bra, även om det var rörigt i början, framför allt för att det inte gick att komma fram på kommunikationssystemet.

– Min bild är att vi löste uppgiften på ett bra sätt. Sambandet mellan våra enheter fungerade inte alls i början, så det fanns ingen ledningsstruktur och tog ett tag att få till. Men då anpassade vi oss efter den situationen och tog initiativ själva och organiserade i början. 

Hur gör man för att vara professionell i sådana här situationer?

– Ja… Jag vet inte. Det är ju lättare när man har på sig kläderna och är i yrkesrollen och sätter sig i brandbilen hela gänget. Man ikläder sig en roll utifrån. Jag är där för att hjälpa andra.