JOBB 1: Myntans äldre- och demensboende.

Hon lever med mobilen ständigt till hands, beredd att svara om det finns chans till jobb.

– Det har hänt att de ringer halv tio på kvällen för att någon ordinarie personal inte har dykt upp. Då gäller det att med kort varsel kunna rycka in och jobba den natten, säger Madeleine Karlsson.

Via kommunens bemanningscenter får hon erbjudanden om att jobba vid tre kommunala äldre– och demensboenden. Utöver det hoppar hon in vid ett privat behandlingshem för ungdomar.

Madeleine talar om för bemanningscentret vilka dagar hon kan tänka sig att arbeta, och det är de flesta dagarna.

– Jag har inte haft mer än en veckas sammanhängande ledighet sedan 2013 då jag blev klar med utbildningen till undersköterska. Någon riktig semester har jag aldrig haft, säger hon.

Madeleine tar alla jobb hon kan få.

– Rädslan finns där att de slutar ringa om jag inte ställer upp. Jag försöker ha motsvarande 100 procent sysselsättningsgrad, och det har jag lyckats med utom några månader. Men jag kan ju aldrig veta i förväg hur stor månadslönen ska bli. Tidigare hade jag sex olika jobb för att få full tid, säger hon.

Vid ett tillfälle arbetade hon sju nätter i rad.

– Chefen ljög för mig om vad som är tillåtet.

Vid ett annat tillfälle arbetade Madeleine 15 dag­ar i sträck på dagtid.

Jakten på jobb skapar en inre stress hos henne. När hon kommer till ett nytt ställe lärs hon upp av ordinarie personal om rutiner och vad hon behöver veta om de äldre. Chefen ser hon sällan eller aldrig till.

Därför känner Madeleine att det är viktigt att personalen gillar henne.

– Jag är alltid överdrivet trevlig mot dem, även i de fall jag känner mig utanför.

Och utanför, det är vad hon i de allra flesta fall är. Som timanställd får hon inte vara med vid arbetsplatsträffar eller andra personalsammankomster.

Ordinarie personal som känner varandra väl släpper inte heller alltid in henne i den sociala gruppen som en i gänget.

– Det känns som att de tänker ” du ska bara vara här en kort tid”. Och jag tänker likadant, jag gör det jag ska och struntar i gruppen. Det är den som för­lorar på att inte ha mig med. 

Det har bidragit till att Madeleine föredrar att arbeta natt, då är det lättare att vara utanför eftersom det bara är en personal på varje avdelning.

– Vi har endast kontakt med varandra om det händ­er något och vi behöver hjälp av annan personal. Men egentligen får ingen lämna sin avdelning eftersom de dementa inte får lämnas ensamma. 

 

LÄS MER: Forskaren: ”Sammanhållningen splittras”

 

Ett av de boenden hon arbetar på är Fruängs­källan. Där lärde hon känna Annelie Hallqvist, undersköterska sedan 1979 och tillsvidareanställd.

Annelie känner igen mycket i Madeleines beskrivningar, men tillägger att det inte alltid är så lätt för de tillsvidareanställda heller.

– Vi har för låg grundbemanning. Därför är det skillnad på att arbeta med visstider. De saknar ofta delegering för rätten att ge medicin. Jag kan då tvingas gå dubbelt för att göra det visstidaren inte får göra, trots att jag inte har tid.

Hon säger att det är viktigt att det funkar bra i samarbetet.

– Visst har det hänt att vi sagt nej till timvikarier som vi inte tycker passar hos oss. De måste vara duktiga, trevliga och vara tillmötesgående. Om det inte klickar kan det bli tufft.

Det tog Madeleine åtta månader innan hon fick sin delegering. 

– Hon passar bra in i arbetet på Fruängskällan, säger Annelie

Hon blir lite förvånad när hon hör hur Madeleine beskriver känslan av att vara utanför och pressen att vara överdrivet trevlig. Annelie är arbetsplatsombud och skyddsombud, vilket hon berättade första gången hon träffade Madeleine på Fruängs­källan.

– Men sedan har jag inte funderat på hur hon har det. Den här intervjun har gett mig en tanke­ställare. Jag borde kolla hur Madeleine och de and­ra tim­anställda har det på vår arbetsplats. Och jag borde i Kommunals sektionsstyrelse, där jag sitter, ta upp frågan om hur vi bättre ska jobba med villkor­en för de visstidsanställda.

– Det krävs mycket för att vara timanställd och vikarie. Vi skulle inte klara oss utan dem, säger Ann­elie.

Madeleine, som är med i Kommunal, känner inte till vilka som är arbetsplatsombud på de andra arbets­platserna hon jobbar på.

– Är det något fackligt jag vill ha hjälp med så ringer jag sektionen, säger hon.

Vår intervju börjar närma sig sitt slut. Det är mörkt ute, klockan är strax efter fem på eftermiddagen. Vi skiljs åt och lämnar expeditionen vid Kommunals sektion inne i centrala Nyköping.

Madeleine ska hem till en kompis för att sova några timmar innan det är dags att jobba ett nytt nattpass.

Trots de otrygga villkoren trivs hon med jobbet. Hon är övertygad om att om fem år så är hon fort­farande undersköterska.

– Fast då har jag en fast tjänst. Det är mitt stora mål, säger hon.