”Sluta vifta med extremiststämpeln, LO!”

|Att se LO-ledningen sälja ut strejkrätten över huvudet på LO:s medlemmar, och sedan höra dem ljuga om det och använda extremiststämpeln för att komma undan – det är upprörande. Kommunals medlemmar förtjänar bättre än att bli förda bakom ljuset, skriver två representanter för SAC Syndikalisterna.

När Torbjörn Johansson den 21 juni svarade på kritiken från Umeå Trafiks arbetsplatsklubb om strejkrättsuppgörelsen, försökte han avleda uppmärksamheten genom att hålla upp extremistskynket. Lagförslaget handlar om Hamnarbetarna och Syndikalisterna (två extremistfack vars rätt till stridsåtgärder han inte tänker försvara) och kommer inte påverka LO-förbunden, menar han. Vem bryr sig om extremister egentligen, tycks vara Johanssons argument.

Men det är helt enkelt inte sant att LO-förbunden inte kommer att påverkas. En betydande konsekvens av lagändringarna är att det blir svårare för fackföreningarna att ta till stridsåtgärder när det uppstår situationer med konkurrerande kollektivavtal. Det kommer att underlätta för arbetsgivare att välja och vraka och teckna mer gynnsamma kollektivavtal, så som ABB försökte göra när de ingick i Metalls billigare avtal istället för Pappers i Figeholm. 

Märkligt nog nämner inte ens Torbjörn Johansson avtalsshopping. Inte heller säger han något om hur lagförslaget kommer ge arbetsgivarna oändliga möjligheter att sabotera stridsåtgärder genom fredspliktsinvändningar. Att hävda att det inte kommer inverka på LO-förbunden är lurendrejeri. Den som tvivlar på det vi påstår gör klokt i att prata med Mats Glavå, docent vid Göteborgs universitet och en av Sveriges främsta experter på arbetsrätt. Låt honom berätta om lagförslaget och dess konsekvenser som Johansson och LO-ledningen inte vill låtsas om. Det krävs inte mycket skrap på ytan för att det ska bli tydligt vilket hisnande svek mot LO-förbundens medlemmar som uppgörelsen med Svenskt Näringsliv innebär. Och ändå är det vi syndikalister som utmålas som extremister.

Vad är då så extremt med SAC? Visst tar vi regelbundet till konfliktvapnet. Vi möter ofta värsta sortens arbetsgivare, och vi måste då kämpa hårt för att upprätthålla de mest grundläggande rättigheterna. Vi har vidtagit stridsåtgärder mot arbetsgivare som haft anställda under slavliknande förhållanden, mot sextrakasserande chefer, mot företag där arbetsmiljön är direkt livsfarlig. Kort sagt, i SAC kämpar vi tillsammans för våra villkor och rättigheter. Men vi kompromissar och förhandlar också. Det är medlemmarna själva som bestämmer hur de vill göra. För i SAC finns det ingen förbundstopp som fattar beslut över huvudet på medlemmarna. Så borde det fungera i en fackförening. 

Och det är kanske inte stridsåtgärderna som egentligen provocerar Torbjörn Johansson att vifta med extremiststämpeln. För det som är mest extremt med SAC är just att i vår fackförening bestämmer medlemmarna – på riktigt. Hos oss är faktiskt varje arbetsplatsklubb självbestämmande. Men det betyder inte att vi inte håller ihop och stöttar varandra. Tvärtom! I SAC är solidariteten stark. Framförallt dikteras den inte uppifrån.

Detsamma gäller strejkrätten. Det är medlemmarna på arbetsplatsen som själva avgör om de vill ta till konfliktvapnet. Inga ombudsmän eller förbundstoppar kan lägga sig i det. För i SAC finns det inte ens några ombudsmän. Vi har en handfull anställda som sköter olika sysslor, men dessa väljs av medlemmarna. Dessutom tjänar de ungefär genomsnittslönen för en arbetare i Sverige. Vågar vi gissa vad Torbjörn Johansson tjänar?

Att se LO-ledningen sälja ut strejkrätten över huvudet på LO:s medlemmar, och sedan höra dem ljuga om det och använda extremiststämpeln för att komma undan – det är upprörande. Kommunals medlemmar förtjänar bättre än att bli förda bakom ljuset. 

Frederick Batzler
facklig samordnare SAC Syndikalisterna
 

Fanny Hökby
informationsorganisatör SAC Syndikalisterna

Detta är ett debattinlägg. Det betyder att åsikterna i texten är skribentens egna.

Kommentarer

Titeln är en av Joe Hills gamla sånger, värd att lyssna på även idag...

För snart 80 år sedan i Saltsjöbaden släckte man den fackliga kampens flammor och ersatte dem med en liten pyrande eld. Nu har i stort sett även den glöden försvunnet.
Men det är ju så här det blir när man på LO, och dess förbund, träffar typ fler Bussbransch-VD:ar än bussförare? Hur skall man då förstå verkligheten som typ bussförarna lever i idag?
Att det finns fack som vill ta fajten är bara bra, inget extremt alls med det. Hoppas någon en dag tar fajten för alla arbetare...

Väl rutet, allt oftare känner jag skam över att representeras av såna karriärister som LO-toppen.

Skriv din kommentar

Kommentarer är tillåtna till 2018-07-24.
Din kommentar kan komma att publiceras som en insändare i KA:s papperstidning.